Kreativitet

Generellt visar omfattande - men ännu osamordnad – forskning, att regelbundet skapande människor besitter stora skillnader mot icke-skapande.

Diagnoser som dyslexi, ADHD, ADD, HSP, Aspbergers syndrom och autism är påtagligt överrepresenterade hos de här människorna. Många av historiens mest kreativa personer har diagnosticerats med inlärningssvårigheter (se ett urval).

Det finns med andra ord absolut ingen koppling mellan ’kreativitet’ och ’utbildning’.
Ändå normerar de flesta västerländska samhällen medborgarvärdet utifrån grad av utbildning.

Detta är egentligen en tyst katastrof, om man ser till samhällets behov av problemlösning inom alla områden; kultur, ekonomi, klimathot, teknisk utveckling, sociala system, välfärd etc

Kreativitet är inte särskilt en parameter i nöjesindustrin. Kreativitet är i korthet en särskild katalytisk förmåga att lösa problem inom all mänsklig verksamhet.

Olika forskare bedömer att en andel om mellan 2 – 5 % av en befolkning besitter denna särskilda talang. Den är t.o.m. biologiskt/anatomiskt mätbar.

Forskare vid Helsingfors Universitet har t.ex. funnit att ”musikalisk kreativitet visade sig indikera en dubbel uppsättning av glukos-mutarotas-genen (Galm). Galm har inflytande på frigörande av serotoniner samt membrankommunikationen hos de mänskliga serotonintransportörerna. Intressant nog har gener relaterade till serotonerga system visat sig ha koppling inte bara till kreativitet och musikalitet, utan också till psykiska störningar.”

Nervknippet ’Corpus Callosum’ som förbinder vänster och höger hjärnhalva är rent fysiskt snävare hos seriellt kreativa människor. Dopaminutsöndringen är högre (hjärnans belöningssystem, indikerande ett större behov av ’kickar’ hos de kreativa’), mängden serotoniner är större etc.

Kunskapen om kreativitet tog ett stort kliv år 2008, då Charles Limb och Allen Braun publicerade studien ”Neurala substrat vid spontan musikalisk gestaltning: en fMRI studie i jazzimprovisation”. Limb, biträdande professor på Johns Hopkins Department of Otolaryngology - Head and Neck Surgery ville veta hur världens största jazzimprovisatörer kunde prestera högkomplexa tonserier utan förberedelser eller mallar. Ett mini-keyboard kopplades till en fMRI-scanner, professionella jazzmusiker sattes i denna scanner och deras hjärnor studerades medan de spelade, både ur minnet och improviserat.

När musikerna inte improviserade, var hjärnans ’exekverande’ regioner aktiverade. Hjärnan stängde då av områden kopplade till fritt tänkande och språk och lutade sig mot vad den nyss hade lärt sig: i det här fallet, ett enkelt musikstycke och ett som var mer komplicerat.

Men vid improvisation byttes rollerna: den exekutiva kontrollen och självkontrollen stängdes nu av. Musikerna använde mer av sin mediala prefrontala cortex ( MPFC ), som förmodas styra personligt uttryck. Utan distraktion från självanalys, kunde de bara låta musiken flöda.

Forskarna gjorde en uppföljande studie år 2012 när man istället undersökte en professionell rappare. Man fann att det var slående likheter i hjärnaktivitet mellan rapparen och de tidigare jazzmusikerna.